Samtal kring lästen

Männen vaknar till och återvänder till verkligheten efter utflykten till de tidigare flottarårens dystra minnesvärld. Flottabröderna är ändå alltid pålitliga vänner hur de än ser ut och varifrån den än kommer även om bolagen, affärsmännen och till och med naturen ibland tycktes vara med i djävulens pakt för att rycka fjädrarna på dom från de mest ömtåliga ställena.

Vänskapsvärmen och hjälpsamheten stiger inne i pörtet. Kainulaisten (kalixbornas) beställning får Kalle att omgående lova att sy nya stövlar åt dem så att de säkert blir färdiga till vårens flottning. Samtalen med dem flyter ivrigt och många oförstådda meningar uttalas på bägge håll. Ögonen glittrar. Ett hjärtligt skratt fullbordar sedan de oförstådda meningarna.

Bondskans "rapplande" låter som ripskratt och finskan som en jojkande lappojke gående på skrovis. "Modersmålet" lockades fram ur sina gömmor med kommentarer om att det nog var lättare att rulla en sten uppför berget än att vända och vrida tungan i de knutar som fordrades för att tala svenska i dagsljus. Samtalen flyter fram under miner, härmningar och viftningar, ibland stående och ibland sittande med höjda armar som till slut övergår i ett öppet famntag. Munnarna är till bredden fyllda av snusfragda. Tonen i samtalen är grumliga och går i vågor då bitterhet och ilska uttrycks över vinterns dåliga förtjänster och bolagsherrarnas märkliga betalning för huggnings- och körningsarbeten i timmerskogen. Hästar är ett kärt samtalsämne. De kunde jollra om dess trogna dragare i timmar.

Ett känsligt ämne man talade tyst om var Jänkisjokiflottningen. Det betraktades som självklart att Jänkislaiset (Jänkisjärviborna) med hjälp av kronotorparna från orten skulle flotta sitt virke till Raitajärvi. Men fräcka undantag förekom. Uppgörelser gjordes långt i förväg och i smyg med flottningsföreningen av utomstående oberäkneliga individer, som sedan räckte långnäsa åt de bedragna ortsborna. Trots detta har det heta ordsvallet kring flottningen aldrig förorsakat någon varaktig oreda i sämjan mellan byarna.

En avslappnande gäspning sprider sig över Kalles spända arbetsnerver och krampaktiga stövelgrepp. Han sätter sig lättad på golvet tillsammans med sin nye kund. Oxhuden breds ut över deras knän. Med hjälp av en stövelbottenmall skuret så att det bildade ett helt par märks stövlarna ut i lädret. Från svansändan på båda sidor om ryggmitten skärs bottenmarkeringarna ut sida vid sida längs hela ryggen mot nacken. Denna läderdel är den mest lämpliga på hela huden, därför att den är slitstarkast och ger likadana bitar till stövelparet. Av de näbbändar som blir kvar i lädret skärs sedan plöslädret (filttinahka) ut, som ska bilda överdelen från näbben till vristen i stöveln. Kalles läderkänsliga fingrar far kännande och bedömmande likt ett spädbarns fingrar på modersbröstet över varje stövelbotten han skär ut. På avigsidan av bottnen antecknar han kundens namn. Samma krumelur förs också in i den svartpärmiga kontorsboken.

När oxhuden är färdigskuren blir det den falsade kohudens tur. Falsningen gör lädret mjukt och böjligt. Det är ett tungt arbete som utförs på garverier som har vertyg för detta ändamål och också kan välja lämpliga skinn. Denna fina lädersort användes till stövelskaft, kvinno- och barnskor, ryggsäckar, handskar, skosnören och remmar av olika slag samt vid reparationer av skor. Spillädret tar kunden sedan hand om för sina egna många behov.

Under den tid då lädret och tjäran hade hedersplatsen i pörtet nämndes aldrig postillans heliga innehåll. Frågor om läder till stövlar, betalningen, skötseln, när de skulle vara färdiga och hur man skulle få hem dem surrade i luften. Om någon bybo då i ivern ställde någon ovidkommande fråga just då Kalle skulle svara någon annan på en stövelfråga, då brast det för Kalle. Han slängde stöveln han råkade ha i handen i golvet med ett ilsket morrande

- Voi helvetti sinua saapassaatana ja kurripäänajatuksia (För helvete stövelsatan och skummjölkshuvudstankar).

Han själv var inställd på att tänka, arbeta och försörja sin familj med sina järnnävar, som han ibland stolt visade upp. Han hade tidigare varit gruvarbetare i Malmbergsgruvan. Där hade han också lärt sig det svenska språket och behövde nu inte rulla sten. Släggan hade klingat vackert i de mörka gruvgångarna och på bara knän hade han krupit över vassa malmkanter. Men "hålet i kakan blev ändå bara större", som han brukade säga. För att lugna ner sig i sitt ilskna utfall tog han fram sin krokskaftade pipa från skomakarbordet. Tobakspungen hängde i lillfingret, pipan stoppades väl, tändes under djupa halsbloss och med indragna kindsidor. Blodnervernas ständiga begär pockade nu på att tjärmilan skulle tändas. När det rykte riktigt om det hela, så åkte pipan sakta in i munnen och ut bolmade Tigerbrandsrökens behagliga dofter. Han sätter sig åter vid sitt lästbord och tar fram skogarnsnystanet. Trådändan surrar han fast i tummen. Garnet för han sedan runt armbågen och till tummen, runt armbågen, mellan tummen och pekfingret, runt armbågen, mellan lång- och ringfingret, runt armbågen, mellan ring- och långfingret, runt armbågen och åter till tummen. Detta vändmoment gör han om fem gånger. Sedan kapar han garnet vid tumspetsen. Och en fyra meter lång garnslinga lossnar ifrån fingrarna. Han drar den genom munnen och fuktar den samtidigt med läpparna. När det är gjort lägger han garnändan på högerknät, den andra under pjäxan och börjar tvinna nedåt med högerhanden medan han håller garnet med vänsterhanden. Garnet tvinnas som i en spinnrock med ormliknande rörelser. Sedan vänder han garnändarna, drar dom åter genom munnen och tvinnar dem uppåt åt motsatt håll med hanen i knäet. Med en beckklimp drar han till slut över det färdigtvinnade skogarnet några gånger.

Ett uttryck för skomakarens stolta yrkeskunnande är att kunna tvinna fast ett svinborst i bägge trådändarna utan att de lossnar. Det gäller att få dom stadiga och böjliga och att de samtidigt går lätt att trä dom genom syhålet. Med skomakarkniven delar han en bit av borständan, kapar den i femcentimeterslängder och gör ändan sylvass. Alla fem garnändarna tvinnar han fast, en efter en, i borsten genom att rulla dem upp och ner i knäet och så snabbt att man inte hinner se hur det går till.

Publicerad med tillstånd av Barentes Publisher i Överkalix och Bengt Pohjanen